Gudbrandsdalen
GUDBRANDSDALEN® är en äkta norsk specialitet med sin karaktäristiska, lite karamelligt söta smak och bruna färg. Originalreceptet med sin speciella sammansättning av get- och komjölk, skapades redan 1863. Det visade sig vara smak som håller. Än idag, mer än hundrafemtio år senare, bildar receptet grund för tillverkningen av den krämiga mesosten.
Om Tine® Mesost
TINE® mesost anses av många vara Norges nationalost. Dess söta, karamelliserade smak är djupt rotad i den norska folksjälen, och det är en viktig del av deras gastronomiska och kulturella identitet och arv.
Mesost är som namnet antyder visserligen en ost, men den liknar inga andra ostar. Det första man gör är att separera ostmassan som används för att göra traditionell ost och sparar vasslan. Sedan kokas denna vasslan och blandar den sedan med en speciell blandning av krämig ko- och getmjölk.
I nästa steg kokas blandningen i stora kittlar för att sockret ska lösas upp och karamelliseras. Resultatet av detta har en konsistens som närmast påminner om kola, är sötare än kall ost och väldigt speciell. Hur länge blandningen kokas avgör hur mörk och fyllig färgen på osten blir. När sockret har lösts upp fylls blandningen i separata påsar och får svalna sakta så att sockret kristalliserar.
Den här processen övervakas med exceptionell omsorg för att säkerställa att kristallerna inte blir för stora eller bildas för snabbt.
Massan detta resulterar i får svalna i påsar, slås in och är sedan redo att avnjutas – osten behöver inte mogna. Resultatet är fudgeliknande och mångsidig ingrediens med intensiv smak – du kan avnjuta en skiva som den är, använda mesosten i matlagningen eller använda den på ditt favoritsnacks eller till frukost.
ANNE HOVS HISTORIA
Anne Olsdotter Kvålen föddes i Skåbu den 6 januari 1846. Hennes pappa, Ola Kvålen, och hennes mamma, Kari, var båda från Fron i Gudbrandsdalen. Ola och Kari Kvålen köpte gården Solbrå av norska staten 1850.
Med dagens mått mätt var Solbrå en stor och välmående gård. Enligt jordbruksräkningen 1865 hade gården fyra hästar, 27 mjölkkor, sju får och fem grisar, liksom sju småjordbruk och en säter för sommarmjölksproduktion. Gården producerade huvudsakligen smör vilket var lätt att sälja och gav bönder kontanter.
Det var på Solbrå som Anne växte upp. Hon konfirmerades i Sør-Frons kyrka den 9 juni 1861. Anne var först bland flickorna att bli konfirmerad den dagen (eftersom hon hade bäst betyg), med toppbetyg i kristendomslära och flit. Anne var med andra ord begåvad och skötsam.
Hårt arbetande
Redan som barn hjälpte Anne till med sysslorna hemma och på sommaren vallade hon korna på sätern. På den här tiden var de mycket vanligt att barnen fick hjälpa till med arbetet på gården. Anne var ett företagsamt, flitigt och omtänksamt barn.
Sommaren hon konfirmerades (vid sexton års ålder), fick hon överta ansvaret för sysslorna på Solbrås säter. Denna låg i en klunga av andra sätrar på Gudbrandsdalens vackra sluttningar. Från och med nu var det hon som skötte sätern varje sommar.
Sysslorna bestod av att hantera och bevara mjölken, kärna smöret, ysta ost och koka vasslan. Annes pappa ogillade getter (han tyckte bara de var till besvär), så hon hade endast komjölk på gården.
Kärlek och romans
När de hade tid över under de ljusa sommarkvällarna besökte säterjäntorna varandra och utbytte erfarenheter. Unga män från de närbelägna byarna brukade också komma upp till sätrarna så ofta de kunde – vilket betydde att kärlek och romantik ofta spirade.
Anne gifte sig med bonden Tor Hov i Sør-Frons kyrka den 7 september 1868. Anne var då 22 år medan Tor var 23 år. De köpte gården Rusthage i Gudbrandsdalen våren 1868 för 3 000 speciedaler.
Anne och Tor fick inga söner men väl fyra döttrar: Marie (1869), Karen (1871), Julie (1873) och Anna (1875).
Sommaren 1863
En sommarkväll 1863 besökte Anne grannens säter. Här blev hon bjuden på mesost gjord på vasslan av komjölk. Den hade en djup och fyllig smak som Anne blev mycket förtjust i. Hon fick lov av sin pappa att försöka göra en liknande ost på deras gård.
Anne bestämde sig för att hälla grädde i vasslan som hon kokade för att göra osten. När massan efter flera timmar hade kokt ner till en fyllig konsistens, skopade hon ner den i ett tråg. Hon rörde sedan om i massan tills den var kall och knådade den med sina händer innan hon lade den i ostformar.
Den nya variant som hon hade skapat (med tillsats av grädde) togs väl emot och alla tyckte den smakade gott. Annes första Gudbrandsdalenost sägs ha skapats sommaren 1863.
Hårda tider
Åren 1870–1880 var fattigdomen utbredd i Norge. Förhållandena var så illa att vi idag knappast ens kan föreställa oss hur livet var för många människor. Bönderna i Gudbrandsdalen kämpade hårt för att få tillvaron att gå runt. För att få bättre betalt för sin mjölk, gick tolv bönder samman och startade ett mejerikooperativ i december 1877.
Men Anne ville inte leverera mjölk till mejeriet i Ruste eftersom det låg så långt bort. Därför började hon istället tillverka ost hemma. Nu tillsatte hon både grädde och getmjölk. Annes ”ostfabrik” var väldigt enkel. Hon jobbade i sitt eget kök och kokade vasslan i en 70-literskittel över elden. Sedan sålde hon sin ost i den närbelägna byn.
Byns specerihandlare märkte att det var hög efterfrågan på Annes smakrika ost, först lokalt runtom i Gudbrandsdalen och småningom i hela Norge.
Belönad
Anne Hov kan bära titeln som skapare av den ikoniska Gudbrandsdalenosten. I januari 1933 blev hon av Norges regering tilldelad den norska kungens förtjänstmedalj i sitt hem i Gudbrandsdalen. Man tackade Anne för hennes insatser som bidrog till att rädda Gudbrandsdalen från ekonomisk kris på 1880-talet, just genom att utveckla osten som kom att bli Norges nationalost.
Text och bild av Anne Hov från boken ”Gudbrandsdalsosten 125 år” av Jens Sundt.